huru ska‘ en människa då kunna veta vad han hittar på härnäst? Han tycks veta precis, huru länge han kan plåga mig innan jag blir ond, och han vet, att om han kan lyckas få mig att skjuta upp för en minut eller få mig att skratta, så är allt bra igen, och jag kan inte ge honom ett enda rapp. Det är dagsens sanning, att jag inte gör min plikt mot den pojken. Den som sparar på riset, fördärvar barnet, som det heter i Bibeln. Jag försyndar mig för hans skull, det vet jag nog. Han är full av odygd, är han, men, Herre Gud, han är min egen döda systers gosse, och huru det är, så har jag inte hjärta att slå honom. Åhå-ja-ja! Människan, av kvinna född, lever en liten tid och är full av oro, som Skriften säger, och det är nog så, tänker jag. Han kommer väl att skolka från skolan i afton, och jag får väl lov att låta honom arbeta i morgon för att straffa honom. Det är nog hårt, förstås, att låta honom arbeta en lördag, då alla gossarne ha lov, men han avskyr arbetet mer än något annat, och jag måste åtminstone i något avseende göra min plikt mot honom.»
Tom skolkade verkligen och hade ofantligt roligt. Han kom hem nätt och jämt i lagom tid för att hjälpa Jim, den lille negergossen, att såga ved och spjälka stickor för dagen därpå — åtminstone var han där i rätt tid för att berätta sina äventyr för Jim, medan Jim gjorde tre fjärdedelar av arbetet. Toms yngre broder, eller rättare halvbroder, Sid, hade redan gjort sin del av arbetet, som bestod i att plocka spån, ty han var en stillsam gosse och hade inga äventyr och odygder för sig. Under det Tom åt sitt kvällsmål och snattade socker så snart tillfälle erbjöd sig, gjorde honom tant Polly en mängd
