»Aj, aj, kapten!»
»Sträck på storseglet, där! Klara vid skot och brassar! Hugg i nu, gossar!»
»Aj, aj, kapten!»
»Ror i lä — hårt babord! Klara att möta henne, då hon kommer! Babord, babord! Hugg i nu, gossar! Alla på en gång! Stött så!»
»Stött så, var det ja!»
Flotten drev över mitten av floden; gossarne lade honom rätt över strömdraget och höggo sedan i årorna med kraft. Det var icke högvatten, varför strömmen ej gick med mer än två eller tre mil i timmen. Knappast ett ord sades under den följande trefjärdedelstimmen. Nu gled flotten förbi den på avstånd liggande staden. Två eller tre glimmande ljus utvisade, varest den låg i fridfull sömn, bortom den vidsträckta vattenytan, vari stjärnorna tindrade som juveler; ingen av dess invånare hade någon aning om den oerhört märkliga händelse, som tilldrog sig i deras närhet. Den svarte hämnaren stod ännu med korslagda armar, »kastande en sista blick» på scenen för hans forna fröjder och senare lidanden, och önskade, att »hon» kunde se honom nu ute på det vilda havet, med oförfärat hjärta trotsande faror och död, och gående sitt öde tillmötes med ett bittert leende på läpparna. Det fordrades endast en helt ringa ansträngning av hans fantasi att flytta Jacksons ö utom synhåll från staden, och därför »kastade han denna sista blick» på den med krossat och tillfredsställt hjärta. De andra sjörövarna kastade ävenledes en sista blick, och de blickade alla så länge, att det var nära att de låtit strömmen föra dem förbi ön. Men de upptäckte faran i tid och
