Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
118
TOM SAWYERS ÄVENTYR

arbetade av alla krafter för att undgå henne. Omkring klockan två på morgonen landade flotten på grundet två hundra famnar ovanför öns spets, och de vadade fram och tillbaka, tills de hade fört i land sin frakt. En del av den lilla flottens utrustning bestod i ett gammalt segel, och detta bredde de ut över en öppning mellan buskarna som ett tält till skydd för sina förråd; men själva skulle de, när vädret var vackert, ligga under bar himmel, såsom det anstod fågelfria män.

De gjorde upp en eld invid en stor kullfallen trädstam tjugu eller trettio steg in i skogens mörka djup, och tillagade sedan litet fläsk i stekpannan till aftonmåltid och förbrukade hälften av det förråd på majsmjöl, som de hade medfört. Det tycktes dem vara ett det härligaste nöje att kalasa på detta vilda, fria sätt i den jungfruliga skogen på en outforskad och obebodd ö fjärran från alla människoboningar, och de sade, att de aldrig mer skulle återvända till civiliserade trakter. Den flammande elden belyste deras ansikten och kastade sitt röda sken på de pelarlika trädstammarna i deras skogstempel och på de glänsande löven och på vildvinets slingrande rankor. Då den sista fläskskivan var förtärd, och den sista portionen av majsgröten uppäten, sträckte gossarne ut sig i gräset med en känsla av outsägligt välbehag. De hade nog kunnat finna ett svalare ställe, men de kunde icke förvägra sig själva ett så romantiskt drag i sitt äventyr som att stekas av lägerelden.

»Är det inte stiligt?» sade Joe.

»Det är urstyvt!» sade Tom.

»Vad skulle pojkarne säga, om de sågo oss nu?»