XIV.
Då Tom vaknade på morgonen, undrade han, varest han befann sig. Han satte sig upp, gnuggade ögonen och såg sig omkring, och nu fick han allt klart för sig. Det var i den kyliga gråa dagbräckningen, och det låg en ljuvlig känsla av vila och frid det djupa lugn och den tystnad, som rådde överallt i skogen. Icke ett blad rörde sig, icke ett enda ljud störde naturen i hennes tysta begrundande. Daggdropparna stodo som pärlor på bladen och gräsen. Ett vitt lager av aska betäckte elden, och en tunn blå rökpelare steg rakt upp i luften. Joe och Huck sovo ännu. Nu lockade en fågel långt borta i skogen; en annan svarade; om en stund hörde man pickandet av en hackspett. Efterhand skingrade sig morgonens kalla, gråa dimma, och i samma mån tilltog de många olika ljuden i antal, och livet började te sig i sina många former. Inför den drömmande gossen utvecklade sig det underbara skådespelet när naturen skakade av sig sömnen och skred till sin verksamhet för dagen. En liten grön larv kom krälande över ett daggigt blad, då och då lyftande två tredjedelar av sin kropp i luften, som ville
