Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
124
TOM SAWYERS ÄVENTYR

han »lukta sig för», så fortskridande igen, ty han höll på att mäta avståndet, sade Tom; och när larven av sin egen fria vilja närmade sig till honom; satt han stilla och orörlig som en sten med växelvis stigande och fallande hopp, eftersom det lilla kräket närmade sig honom eller tycktes ämna avlägsna sig; och när det till sist under ett pinsamt ögonblick av spänd väntan höjde sin krökta kropp och sedan bestämde sig för att kliva upp på Toms ben och började en promenad över honom, blev gossen av hjärtat glad, ty detta betydde, utan att det fanns ens skuggan av ett tvivel därom, att han skulle få sig en ny dräkt, en storståtlig sjörövareuniform. Nu visade sig ett tåg av myror, kommande från olika håll och gående till sina sysselsättningar; en kom tappert knogande med sina framben på en död spindel, som var fem gånger så stor som hon själv, och hissade honom rätt uppför en trädstam. En brunfläckig jungfru Marie nyckelpiga klättrade uppför ett grässtrås svindlande höjd, och Tom lutade sig ned tätt intill henne och sade:

»Nyckelpiga, skynda dig att hemåt gå!
Huset brinner, ensam' äro barnen små.»

Och hon lyfte vingarna och begav sig av för att se, huru det förhöll sig, vilket icke överraskade gossen, ty han visste sedan gammalt, att denna insekt var lättrogen i fråga om eldsvådor, och han hade mer än en gång begagnat sig av dess enfald. Sedan kom en tordyvel, ihärdigt släpande på sin boll, och Tom rörde vid honom för att få se honom sluta benen intill kroppen och låtsas vara död. Fåglarna