Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
129
FJORTONDE KAPITLET

säga det tyst för sig själva. Ja, naturligtvis göra de det, det kan väl var och en begripa.»

De andra instämde i vad Tom sade, ty inte kunde man vänta, att ett okunnigt stycke bröd, som icke leddes genom en besvärjelse, kunde visa så mycket förstånd, då det skickades ut i ett så allvarligt ärende.

»O, om jag vore där nu!» sade Joe.

»Det ville jag också», sade Huck. »Jag skulle vilja ge vad som helst, om jag visste, vem det är.»

Gossarne voro fortfarande idel öga och öra. Plötsligt for en ingivelse som en blixt genom Toms huvud, och han utropade:

»Pojkar, jag vet, vem som har drunknat: de' ä' vi!»

De kände sig ögonblickligen som hjältar. Detta var en lysande triumf för dem; de voro saknade; man sörjde dem; hjärtan voro nära att brista för deras skull; tårar götos ; minnet av mången ovänlig handling mot dessa stackars gossar höjde sin anklagande stämma, och man kände nu en gagnlös ånger och samvetsförebråelser; och — vad som var det bästa av allt — de voro ett samtalsämne för hela staden och ett föremål för alla pojkars avund på grund av denna förbländande ryktbarhet. Jo, detta allt var minsann något riktigt storartat. När allt kom omkring, lönade det ändå mödan att vara sjörövare.

Då skymningen inbröt, återtog ångfärjan sin vanliga sysselsättning och båtarna skingrade sig. Sjörövarna gingo tillbaka till lägret. De voro jublande glada av stolthet över sin nya storhet och det oerhörda uppseende och besvär de förorsakade. De

9FTom Sawyers äventyr I.