Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
130
TOM SAWYERS ÄVENTYR

fångade fisk, tillagade sin kvällsvard och åto, och hängåvo sig sedan åt gissningar, om vad man tänkt och sade om dem i staden, och de bilder de utmålade för sig av den allmänna sorgen för deras skull voro från deras ståndpunkt ljuvliga att beskåda. Men när nattens skuggor började falla, avstannade efter hand deras samtal, och de sutto och sågo in i elden; det var tydligt, att deras tankar vandrade åt helt andra håll. Upphetsningen hade nu lagt sig, och Tom och Joe kunde icke låta bli att tänka på en och annan där hemma, som icke i lika hög grad som de själva njöto av detta upptåg. En känsla av obehag kom smygande över dem, och de blevo allt mer och mer oroliga och olyckliga; en suck eller två undsluppo dem oförvarandes. Om en stund stack Joe försiktigt fram en »trevare» för att känna sig för, vilka åsikter de andra kunde hysa om tanken på att återvända till civiliserade trakter — inte, förstås, nu genast, men …

Tom tillintetgjorde honom med sitt hån. Huck som ännu icke hade komprometterat sig, slöt sig till Tom, och den vankelmodige Joe skyndade at komma med »en förklaring» och var glad att komma ur klämman med så liten fläck som möjligt av harhjärtad hemsjuka häftande vid sina kläder. För tillfället lades alla tankar på myteri å sido.

Då natten inbröt, började Huck att nicka och kort därpå att snarka; Joe blev nästa man. Tom låg en stund orörlig, stödd mot armbågarna, uppmärksam givande akt på de båda andra. Till sist reste han sig varsamt upp på knä och började söka i gräset vid de fladdrande ljusglimtarna från lägerelden. Han tog upp och undersökte några stora,