Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
136
TOM SAWYERS ÄVENTYR

förstå, att man till en början hade antagit att gossarne hade drunknat, under det de badat; men sedan hade man saknat en liten flotte, och därnäst sade några gossar, att de försvunne hade lovat, att man »skulle få höra någonting» i staden, varpå de kloka huvudena hade lagt allt tillsammans och kommit till den slutsatsen, att gossarne hade givit sig ut på flotten och snart skulle dyka opp i närmaste stad. Men längre fram på dagen hade flotten anträffats ilanddriven på Missourisidan fem à sex mil nedanför staden, och då var det slut med allt hopp; de måste ha drunknat, ty eljest skulle hungern hava drivit dem hem vid nattens inbrott om icke förr. Att sökandet efter liken hade varit fruktlöst tillskrevs huvudsakligen den orsaken, att gossarne torde ha drunknat mitt ute på floden, ty som de alla tre voro goda simmare, skulle de annars nog hava nått land. Detta var onsdags natt. Om liken icke hade anträffats före söndagen, skulle allt hopp var ute, och tacksägelse skulle hållas över dem i kyrkan. Tom ryste.

Fru Harper tog snyftande godnatt och ämnade avlägsna sig, men av ömsesidig ingivelse kastade sig de två sörjande kvinnorna i varandras armar, funno tröst i en stunds rikligt tåreflöde, och åtskildes därpå. Tant Pollys ton var mer än vanligt mild, när hon sade godnatt till Sid och Mary. Sid snyftade litet, och när Mary avlägsnade sig, var hon alldeles upplöst i gråt.

Tant Polly föll på knä och bad för Tom så rörande, så brinnande och med en så omätlig kärlek i orden och i hennes gamla darrande röst, att han sam i tårar, långt innan hon hade slutat.

Han måste hålla sig stilla ännu en lång stund,