Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
137
FEMTONDE KAPITLET

sedan hon hade gått till sängs, ty hon lät gång på gång höra utrop av den djupaste sorg, kastade huvudet oroligt av och an och vände sig. Till sist blev hon dock lugn, endast att hon jämrade sig litet i sömnen. Nu smög sig gossen fram, reste sig sakta upp bredvid sängen, skuggade för ljuset med handen och stod och såg på henne. Hans hjärta var fullt av medlidande med henne. Han tog fram barkstycket och lade det bredvid ljuset. Men något föll honom in och han tog sig en funderare. Det lyste till i hans ögon — han hade funnit en god lösning på sina tankar; han stoppade hastigt tillbaka barkstycket i fickan, lutade sig därpå ned och kysste de vissnade läpparna och smög sig därpå genast försiktigt ut, stängande dörren efter sig.

Han gick tillbaka till ångfärjans landningsplats, såg ingen enda människa i närheten och gick djärvt ombord på färjan, ty han visste att ingen mer fanns ombord än en man, som skulle hålla vakt, men som alltid gick till kojs och sov som ett beläte av sten. Tom löste jollen i aktern, släppte sig ned i den och satt snart vid årorna, ljudlöst roende sig upp mot strömmen. Då han hade kommit en mil ovanför staden, tog han kurs mitt över floden, roende med kraftiga tag. Han anträffade lätt landningsstället på andra sidan, ty med dylikt var han fullt förtrogen. Han kände lust att taga båten som god pris, enär den kunde betraktas som ett fartyg och alltså som ett lagligt byte för en sjörövare, men han visste, att man skulle komma att leta efter den grundligt och att detta kunde leda till upptäckt. Han gick därför i land och begav sig in i skogen. Här satte han sig och vilade en god stund, pinande