Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
138
TOM SAWYERS ÄVENTYR

sig själv för att hålla sig vaken, och grep sig därpå uttröttad an med den sista vägbiten till lägret. Natten var nu långt framskriden, och det var ljusan dager, innan han befann sig mitt emot sandbanken vid ön. Nu vilade han sig igen, tills solen fullt gått upp, ströende sitt glittrande guld ut över den stora floden, och kastade sig så i vattnet igen. En liten stund senare stod han drypande av vatten vid utkanten av lägret och hörde Joe säga:

»Nej, Huck, Tom är trogen som gull och kommer nog tillbaka. Han deserterar inte. Han vet att det skulle vara en skam för en sjörövare, och Tom är för stolt för att göra någonting sådant. Han har någonting för sig, vad det nu kan vara. Jag kan undra vad det är!»

»Men hur som helst äro sakerna våra — eller hur?»

»Nära nog, men inte fullt ut än, Huck. Han skriver, att de äro det, om han inte är tillbaka innan frukosten.»

»Vilket han är!» utropade Tom med en storartad effekt, stolt marscherande in i lägret.

En riklig frukost, bestående av skinka och fisk, var snart tillagad, och under det gossarna sysslade härmed, redogjorde Tom för sina äventyr, utsmyckande dem något. De utgjorde ett fåfängt och skrytsamt sällskap av hjältar, när hans historia var slut. Därpå sökte Tom upp en skuggrik vrå för att sova till middagen, under det de andra sjörövarena gjorde sig i ordning för att gå ut och meta och företaga en forskningsfärd.