Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
149
SJUTTONDE KAPITLET

mullrande. En kylig vindfläkt strök förbi, prasslande i löven och kastande den vita askan som stora snöflingor runt omkring elden. Nu lystes skogen upp av en ny skärande eldflamma, och ögonblickbligen följde en åskskräll, som tycktes splittra trädtopparna rätt över gossarnas huvuden. De kröpo skrämda tillsammans ännu närmare i det djupa mörker, som genast åter inträdde. Några tunga regndroppar föllo smattrande ned på löven.

»Fort, pojkar, till tältet!» ropade Tom.

De sprungo bort, snavade i mörkret över rötter och bland vinrankor, alla tre tagande olika vägar. En ursinnig storm röt nu genom träden, följd av vinande och väsande ljud från allt, som han mötte i sin väg. Den ena bländande blixten efter den andra skar genom luften, beledsagad av bedövande skrällar och dunder. Och nu kom ett störtregn ösande ner, och den allt vildare orkanen svepte det som i flagor utefter marken. Gossarna ropade till varandra, men deras röster drunknade totalt i den rytande vinden och de dundrande skrällarna. Den ena efter den andra kom dock till sist in under tältets skydd; de voro alla frusna, skrämda och drypande våta, men det kändes gott att hava kamrater i olyckan. Det gamla seglet fladdrade så ursinnigt, att de icke kunde tala med varandra, även om allt det andra bullret hade medgivit det. Ovädret blev allt svårare och svårare, och till sist slet sig seglet löst och flög sin kos på stormens vingar. Gossarna fattade varandras händer och flydde, gång på gång snavande, fallande och stötande sig, för att söka skydd under en stor ek, som stod vid stranden. Nu nådde elementernas strid sin höjdpunkt. Under de