ständiga ljungeldar, som skuro genom luften, framstod allt med klara konturer och utan skuggor; de höjda, piskade träden, floden med dess vitskummiga vågor, det kringyrande vågstänket, de otydliga konturerna av de höga niporna på andra sidan floden glimtade fram genom det sönderslitna molntäcket och det snett fallande regnets slöja. Litet emellan dukade något jätteträd under i striden och föll brakande ned på småskogen, och de oupphörliga åskskrällarna kommo nu skarpa och häftiga som våldsamma explosioner, hotande att spränga örhinnorna och outsägligt skräckinjagande. Samlande alla sina krafter till en sista oförlikneligt ursinnig ansträngning, tycktes ovädret vilja försöka slita själva ön i stycken, bränna upp den, dränka den ända till trädtopparna, blåsa bort den och bedöva varenda levande varelse på den, och allt detta på en och samma gång. Det var en förfärlig natt att vara ute i för dessa hemlösa ungdomar.
Men slutligen var striden överstånden och de kämpande krafterna drogo sig under allt svagare och svagare hotelser och buller, och lugnet återvann sitt herravälde. Betydligt uppskrämda återvände gossarna till lägret, men vad de där sågo var ändå någonting att vara tacksamma för, ty den stora sykomoren, i vars skydd de haft sitt lägerställe, var nu en av blixtarna söndersplittrad ruin, och de hade ej befunnit sig under den, när katastrofen inträffade.
Allt i lägret var genomdränkt av vatten, och elden tycktes vara fullkomligt släckt, ty liksom hela sin samtid voro de tanklösa och hade icke vidtagit några försiktighetsmått i händelse av regn. Här var stor
