Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
156
TOM SAWYERS ÄVENTYR

Men detta försök att vinna utmärkelse misslyckades, ty de flesta av gossarna kunde säga detsamma, varigenom den äran högeligen förlorade i värde. Skaran tågade långsamt vidare, under vägen alltjämt med dämpad röst anförande minnen av de hädangångna hjältarna.

När man kom ut ur söndagsskolan morgonen därpå, började klockorna klämta i stället för att ringa på vanligt sätt. Det var mycket lugnt och stilla, och de sorgliga ljuden tycktes stå i harmoni med den drömmande tystnad, som låg över naturen. Invånarna började samlas, dröjande ett ögonblick i kyrkans förhus för att viskande utbyta några ord om den sorgliga händelsen. Men inne i kyrkan hördes inga viskningar; där stördes tystnaden endast av det dystra frasandet av klänningarna, där kvinnorna intogo sina platser. Ingen kunde erinra sig, att den lilla kyrkan någonsin förut varit så full. Till sist uppstod en paus av spänd väntan, och så kom tant Polly in, åtföljd av Sid och Mary samt Harperska familjen, alla i djup sorgdräkt, och hela församlingen, den gamle pastorn inbegripen, reste sig vördnadsfullt och stod, tills de sörjande hade intagit sina platser i främsta bänken. Åter inträdde en stund allmän tystnad, då och då avbruten genom kvävda snyftningar, och så bredde pastorn ut sina händer och bad. En rörande sång sjöngs, och därpå upplästes texten: »Jag är uppståndelsen och livet.»

I predikan uppdrog predikanten sådana målningar av de försvunna gossarnes rika gåvor, angenäma sätt och löftesrika egenskaper, att varenda en bland de närvarande tyckte sig känna igen bilderna och kände ett styng av samvetsförebråelse, då de