Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
155
ADERTONDE KAPITLET

det för hela världen. Men han är borta nu, och jag får aldrig, aldrig aldrig mer se honom igen.»

Denna tanke gjorde henne alldeles förkrossad, och när hon avlägsnade sig, runno stora tårar utför hennes kinder. Då kom en hel skara gossar och flickor — lekkamrater till Tom och Joe — gående förbi och ställde sig och sågo in över planket och talade i dämpad ton om, huru Tom gjorde så och så den och den gången, och huru Joe hade sagt den eller den obetydligheten då och då — innebärande en den tydligaste och hemskaste förutsägelse om vad som skulle hända, såsom de nu lätt insågo — och var och en som talade pekade ut precis det ställe, där de försvunna gossarna hade stått vid varje särskilt tillfälle och tillade därpå något i den här stilen: »Och jag stod just så här — just här jag står nu, och som om du vore han — jag var så nära honom, att — och han skrattade just så här — å då var de' alldeles som om jag hade känt en aning — så där hemskt, du vet — men jag tänkte naturligtvis inte på vad det betydde, men nu begriper jag allt.»

Så kom man i dispyt om, vem som sist hade sett de döda gossarna i livet, och mången gjorde anspråk på denna utmärkelse och åberopade bevis, som mer eller mindre bestriddes av vittnena; och när det slutligen blev agjort, vem som sist hade sett de de avlidna och utbytt det sista ordet med dem, togo de lyckliga på sig en min av helig betydelsefullhet, och alla de övriga begapade dem och avundades dem. En stackars parvel, som icke hade något annat att skryta av, sade med tydligt skönjbar stolthet över minnet:

»Mig klådde Tom Sawyer en gång.»