att riktigt veta, vad han skulle göra eller var han skulle gömma sig för så många ögon, av vilka intet enda hade ett välkomnande uttryck för honom. Han stod en stund obeslutsam och var i begrepp att smyga sig bort, då Tom fick fatt i honom och sade:
»Det här är inte snällt av er, tant Polly. Någon måste bli glad över att si Huck också.»
»Det ska' vi också. Det gläder mig att se honom, stackars moderlösa varelse!» Och den kärleksfulla uppmärksamhet tant Polly slösade på Huck, var det enda, som hade kunnat göra honom mera generad än han var förut.
Plötsligt höjde predikanten sin röst och ropade så högt han kunde:
»Låtom oss prisa Gud, från vilken all välsignelse kommer — låtom oss sjunga och inlägga hela vårt hjärta i sången!»
Och så gjorde de. »Nu tackar Gud allt folk», brusade fram i jublande toner, och under det sången kom takbjälkarna att skallra, blickade sig Tom Sawyer, sjörövaren, omkring på de avundsjuka ungdomarna omkring honom, och han erkände inom sig, att detta var det stoltaste ögonblicket i hans liv.
När den »lurade» församlingen troppade ut, sade man, att man nästan hade lust att göra sig löjlig igen för att få höra Te Deum sjungas så en gång till.
Tom fick flera knuffar och kyssar den dagen — allt efter tant Pollys växlande lynne — än han förut hade förtjänt på ett helt år, och han visste knappast, vilketdera uttryckte den största tacksamheten till Gud och till honom själv.
SLUT PÅ VOL. I.
