på en stock på din egen begravning, hade du kunnat komma över och ge mig en vink på något sätt, att du inte var död, utan bara gett dig av.»
»Ja, det hade du kunnat göra, Tom», sade Mary, »och jag tror nog du hade gjort det, om du hade kommit att tänka på det.»
»Hade du det, Tom?» sade tant Polly, och hennes ansikte uppklarnade i glad förväntan. »Säg mig, skulle du ha gjort det, om du hade tänkt på det?»
»Jag — nja, jag vet inte. Det skulle ha förstört alltihopa.»
»Jag trodde du höll av mig så pass mycket, Tom», sade tant Polly i en så sorgsen ton, att gossen kände sig obehaglig till mods. »Om du bara hade brytt dig om mig så pass mycket, att du hade tänkt på att göra det, hade det ändå varit någonting, om du också inte hade gjort det.»
»Ja, men tant, det var ju inte något ont i det», medlade Mary; »det är bara Toms vanliga tanklöshet — han har alltid en så förfärlig brådska, att han aldrig hinner tänka på någonting.»
»Dess sämre är det. Sid skulle ha tänkt på det, han. Och Sid skulle ha kommit och gjort det ock-så. Du kommer att blicka dig tillbaka, Tom, en gång, då det är för sent, och önska, att du hade brytt dig om mig en liten smula mer, då det hade kostat dig så litet.»
»Men, tant vet ju, att jag tycker om tant», sade Tom.
»Jag skulle veta det bättre, om du bure dig åt, så det såge så ut.»
»Jag önskar nu, att jag hade tänkt på det», sade