Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
7
NITTONDE KAPITLET

Tom i ångerfull ton; »men jag drömde åtminstone om tant. Det är ändå något — är det inte?»

»Inte är det mycket — en katt kan göra så pass — men det är bättre än ingenting. Vad drömde du?»

»Jo, i onsdags natt så drömde jag, att ni satt där borta vid sängen, och Sid satt bredvid vedlårn och Mary bredvid honom.»

»Ja, så gjorde vi, och så brukar vi ju alltid göra; jag är glad över, att du åtminstone i drömmen gjorde dig så pass mycket besvär med oss.»

»Och så drömde jag, att Joe Harpers mamma var här.»

»Ja, hon var här! Drömde du något mer?»

»O, en hel mängd Men jag har så svårt att komma ihåg det nu.»

»Men försök ändå — kan du inte?»

»Jag vet inte, huru det var, men det är som jag tyckte, att draget… att draget hade blåst på… på…»

»Försök, Tom! Att draget, säger du, blåste på någonting… nåå?»

Tom höll fingrarna mot pannan en stund under de andras spända väntan och så sade han.

»Nu har jag det! Nu har jag det! Det blåste på ljuset!»

»Gud förbarme sig! Fortsätt, Tom, fortsätt!»

»Och så tyckte jag, att tant sa': 'Vad nu! Jag tror dörren…'»

»Fortsätt, Tom!»

»Vänta… låt mig tänka efter ett ögonblick… bara ett ögonblick. Jo, nu har jag det! Tant sa', att tant trodde, att dörrn var öppen.»