rar ut, där tant låg och sov, att jag tyckte jag gick fram och lutade mig ner och kysste tant på munnen.»
»Gjorde du det, Tom? Säg, gjorde du det? Jag förlåter dig allting, om du gjorde det.» Och hon fick fatt i gossen och omfamnade honom så hårt, att hon höll på att klämma ihjäl honom, vilket kom honom att känna sig som den eländigaste brottsling.
»Det var mycket vänligt, fastän det bara var en dröm», muttrade Sid för sig själv, nätt och jämt hörbart för de andra.
»Håll mun på dig, Sid! En människa gör alldeles detsamma i drömmen, som hon skulle göra, om hon vore vaken. Här är ett stort, rart äpple, som jag har spart åt dig, Tom, om du någonsin komme tillbaka igen — och nu i skolan med dig. Gud fader vare tack och lov, att jag har dig här igen; Han är långmodig och barmhärtig mot dem, som tro på Honom och hålla Hans ord, fastän Han vet, att jag är ovärdig allt detta men om bara de, som ä' värdiga, få Hans välsignelse, och om det bara är dem, som Han hjälper med sin hand, där vägen är svår, så är det få, som någonsin skulle ha en glad dag här i livet och få ingå i Hans vila, när den långa natten kommer. Gå er väg nu, Sid, Mary och Tom — bort med er! — ni ha hindrat mig nog länge.»
Barnen begåvo sig till skolan, och den gamla damen skyndade till fru Harper för att giva hennes materialism dödsstöten med Toms underbara dröm. Sid var nog klok att icke låta någon höra, vad han tänkte, när han gick hemifrån; han tänkte nämligen så:
