»Tro den som vill — en så lång dröm utan något enda misstag i den!»
Vilken hjälte hade icke Tom blivit nu! Nu sprang han icke omkring och hoppade, utan han rörde sig med värdig och skrytsam hållning, såsom det anstod en sjörövare, vilken kände sig vara ett föremål för allas blickar. Detta var han verkligen; han försökte låtsas, som om han icke såg blickarne eller hörde anmärkningarna, där han gick fram, men bådadera vor nektar och ambrosia för honom. Gossar, som voro mindre än han, flockade sig i hans spår, lika stolta över att bli sedda tillsammans med honom, som om han hade varit trumslagare i spetsen för en stor procession eller den elefant, som skred framför ett menageri in i staden. Gossar av hans ålder låtsade icke veta, att han hade varit borta, men de förtärdes icke desto mindre av avund. De skulle hava velat giva vad som helst, om de haft hans solbrända hy och hans glänsande ryktbarhet, och Tom skulle icke för en cirkus hava velat vara av med någondera.
I skolan gjorde barnen så mycket väsen av honom och Joe, och det låg en så vältalig beundran i deras ögon, att det icke dröjde länge, förr än de två hjältarna blevo odrägligt uppblåsta. De började berätta om sina äventyr för girigt lyssnande åhörare — men de endast började; det var icke sannolikt att de med en fantasi så rik på idéer som deras någonsin skulle komma till slutet. Och när de till sist togo fram sina pipor och gingo omkring och blossade tappert, hade de nått själva höjdpunkten av ära.
Tom beslöt att nu göra sig oberoende av Becky
