Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


XXI.

Det var någonting i tant Pollys sätt, när hon kysste Tom, som sopade bort hans dysterhet och gjorde honom lätt om hjärtat och lycklig igen. Han begav sig till skolan och hade lyckan att stöta ihop med Becky Thatcher i slutet av Ängsgatan. Han lät alltid sina handlingar bestämmas av sitt lynne för stunden. Utan ett ögonblicks betänkande sprang han fram till henne och sade:

»Jag bar mig nedrigt illa åt mot dig i dag, Becky, och jag är så ledsen så. Jag ska aldrig, aldrig göra så mer, så länge jag lever — snälla Becky, låt oss vara goda vänner igen. Säg, vill du?»

Flickan stannade och såg honom föraktfullt in i ansiktet.

»Jag vore tacksam, om ni ville sköta er själv, herr Thomas Sawyer. Jag vill aldrig tala ett enda ord mer med er.»

Hon knyckte på nacken och lämnade honom. Tom var så förbluffad, att han icke ens hade nog själsnärvaro att säga:

»Mig gör det lika, fröken Nipper-tippa!» ända tills rätta stunden att säga det hade gått förbi. Han sade därför ingenting, men han