Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
15
ANDRA KAPITLET

»Hörru, Jim, jag ska' gå efter vatten åt dig, om du vill måla litet åt mig.»

Jim skakade på huvudet och sade: »Kan inte, massa Tom. Gamla frun säga mig, jag gå efter vatten och inte stanna och prata med någon. Hon säga hon nog tänka massa Tom bedja mig måla och hon säga jag sköta min egen sak. Hon nog skola se till att massa Tom måla.»

»Äh, bry dig inte om vad hon säger, Jim. Hon säger ju alltid så där. Ge mig hinken ! — Jag ska' inte vara borta en minut. Hon får aldrig veta det!»

»Nej, jag inte töras, massa Tom. Gamla frun vrida nacken av mig, ja, det göra hon!»

»Hon! Hon slår aldrig någon — knackar en i huvudet med fingerborgen, men vem bryr sig om det? Hon låter så sträng, men ord göra inte ont. Jim, du ska' få en marmorkula av mig; jag ska' ge dig en vit!»

Jim började vackla.

»En vit kula, Jim, en riktigt stilig kula.»

»O je, det vara någonting riktigt rart, men massa Tom, jag vara gräsligt rädd för gamla frun.»

Men Jim var endast en människa — frestelsen var honom för stark. Han satte ned hinken och tog emot den vita kulan. I nästa minut ilade han med väldig fart utför gatan, dinglande och skramlande med hinken, och Tom strök planket med väldiga tag, och tant Polly sågs återvända från slagfältet med en toffel i handen och segerglädje i ögonen.

Men Toms energi varade icke länge. Han