började tänka på allt roligt han hoppats få denna dag, och hans sorger mångdubblades. Snart skulle gossarne komma dansande på gatan, och de skulle göra ett förfärligt spektakel av honom för att han måste arbeta — bara tanken härpå brände honom som eld. Han tog fram sina jordiska rikedomar och undersökte dem — söndriga leksaker, marmorkulor och skräp. Han stoppade tillbaka sina små skatter i fickan, och uppgav tanken att försöka köpa pojkarnes hjälp. I detta dystra och hopplösa. ögonblick fick han plötsligt en idé, en stor, härlig ingivelse. Han fattade borsten och började helt lugnt arbeta. Ben Rogers kom i detsamma i sikte, just den gosse, vilkens åtlöje han mest av allt hade fruktat. Ben kom dansande, hoppande och skuttande — ett tydligt bevis på, att hans hjärta var lätt. Han åt på ett äpple och höjde då och då ett långdraget, melodiöst utrop, åtföljt av ett dovt ljudande: »Ding dong dong — ding dong dong», ty han föreställde en ångbåt. När han kom närmare, saktade han farten, styrde till mitten av gatan, krängde över åt styrbord och gjorde högviktigt och med mycken omständighet en storartad svängning, ty han föreställde »Stora Missouri», och ansåg sig själv sticka nio fot djupt. Han var ångare och kapten och skeppsklocka på en gång, varför han måste låtsa stå på sin egen kommandobrygga, givande order och utförande dem.
»Stopp i maskin! Ling-i-ling-ling.» Svängningen var i det närmaste gjord och han kom långsamt upp mot trottoaren. »Sakta back! Ling-i-ling-ling!» Armarna sträckte ned efter sidorna. »Back, styrbord! Ling-i-ling-ling! Tscho! tscho-tscho-tscho!» Under tiden beskrev hans högra hand väldiga cirklar, ty den
