XXII.
Ferierna närmade sig. Läraren, som alltid var sträng, blev nu mer sträng och fordrande än någonsin, ty han ville ståta med en god uppvisning av sin skola på examensdagen. Hans ris och färla voro sällan i vila nu — åtminstone bland de smärre lär jungarna. Endast de största gossarna och unga damer på aderton ooh tjugu år undgingo att göra bekantskap med dem. Herr Dobbins bestraffningar voro också mycket kraftiga, ty ehuru han under sin peruk bar ett fullkomligt kalt och skinande huvud, hade han endast nått medelåldern, och det fanns icke något tecken till svaghet hos hans muskler. Allt efter som den stora dagen kom närmare, trädde allt det tyranni, som fanns hos honom, all mer i dagen; han tycktes finna ett hämndlystet nöje i att bestraffa även de ringaste förseelser. Följden härav var, att de mindre gossarna tillbragte dagarna under förskräckelse och lidanden och nätterna under uppgörandet av hämndplaner. De försummade icke ett enda tillfälle att spela läraren ett spratt. Men han blev dem ingenting skyldig. Den vedergällning, som följde på varje lycklig hämndakt, var så
