värre än att vara ett föremål för deras medlidande. Läraren rynkade ögonbrynen, och detta gjorde hans missöde fullständigt. Tom kämpade en stund, men drog sig slutligen tillbaka, i grund slagen. Det hördes ett svagt försök till applåd, men det dog snart ut.
»Gossen stod på det brinnande däck», följde nu, ävenså: »De assyrier kommo ned» och andra deklamationskonstens pärlor. Så kommo övningar i innanläsning och tävlingar i rättstavning. Den lilla latinavdelningen bestod provet med glans.
Nu hade ordningen kommit till aftonens förnämsta festnummer — originaluppsatser av de unga damerna. Var och en av dem gick i tur och ordning fram till randen av plattformen, klarade sin strupe, höll upp sitt med ett prydligt sidenband hopbundna manuskript och började läsa med mödosamt aktgivande på »uttrycket» och interpunktionen. Ämnena voro desamma, som vid dylika tillfällen hade behandlats av deras mödrar före dem, deras far- och mormödrar och utan tvivel alla de äldre generationerna ända tillbaka till korstågens tid. »Vänskapen» var ett, »Minnen från svunna dagar», »Religionen i historien», »Drömmarnes land», »Civilisationens fördelar», »Olika regeringsformer jämförda med varandra», »Melankoli», »Barnslig kärlek», »Hjärtats trängtan» o. s. v., o. s. v.
Ett framstående drag hos alla dessa uppsatser var den ömhet och omvårdnad, som ägnades melankolien; ett annat var den ödslande rikedomen på »fina talesätt»; åter ett annat benägenheten att proppa in särskilt omtyckta ord och fraser, tills de blevo alldeles utnötta; och en egendomlighet, som var i synnerhet utmärkande för dem och skämde bort dem,
