grad rentvättade och uppfiffade, att de kände sig outhärdligt besvärade; rader av tafatta, större gossar; snödrivor av småflickor och unga damer, klädda i linong och musslin och synbart medvetna om sina bara armar, sina mormödrars antika smycken, sina röda och blå bandstumpar och blommorna i sitt hår. Hela den övriga delen av rummet var uppfylld av lärjungar, som icke skulle taga del i uppvisningen.
Examen började. En liten parvel steg upp och deklamerade tafatt:
»Ni torde knappt väntat att här denna dag
Få höra offentligt en pilt såsom jag», o. s. v.,
ackompagnerande sig med pinsamt noggranna och spasmodiska gester, sådana en maskin skulle hava begagnat — om man antager, att maskinen var en smula i olag. Men ehuru förfärligt rädd, redde han sig dock rätt bra och fick en kraftig salva av handklappningar, när han gjorde sin instuderade bugning och drog sig tillbaka.
En liten blyg flicka läspade fram: »Mary hade ett litet lamm», o. s. v., utförde en rörande vacker nigning, fick sin andel av handklappningarna och satte sig rodnande och lycklig.
Tom Sawyer steg fram med egenkärt självförtroende och svävade med storståtlig pathos och under våldsamma gester upp till högre rymder, i det han deklamerade det evinnerligt återkommande: »Giv mig frihet eller giv mig döden», men kom av sig i mitten. Han greps av den hemskaste rampfeber, benen darrade under honom, och han kände sig nära att kvävas. Åhörarna hyste tydligen medlidande med honom, men de sutto alla moltysta, vilket var ännu
