Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/197

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
37
TJUGUANDRA KAPITLET

de bullersamma vindarne kommo samfält fram från sina mystiska hem och stormade omkring liksom för att hjälpa till att öka skådespelets vildhet. I en sådan timme, så mörk, så dyster, suckade jag i mitt innersta väsen efter mänsklig sympati, men i dess ställe

Min bäste vän och hjälpare, min ledare och tröst,
Min fröjd i sorg, min lust i fröjd, sig slöt intill mitt bröst.

Hon kom framskridande likt en av dessa strålande varelser, som de romantiska och unga utmåla åt sig på sitt drömda Edens solbelysta ängder, en skönhetens drottning, prydd endast genom sin egen oförlikneliga älsklighet. Så lätta voro hennes steg, att de ej frambragte det ringaste ljud, och hade det ej varit den magiska dallring, som väcktes av den ljuva beröringen, med henne, skulle hon hava glidit förbi mig, liksom andra tillbakadragna skönheter, obemärkt — ej eftersökt. En egendomlig sorgsenhet låg över hennes drag, liksom de frusna tårarna på Decembers mantel, då hon pekade på de kämpande elementen och bjöd mig betrakta tvenne framträdande väsenden.»

Denna nattliga mara upptog tio sidor i manuskript och avslutades med en predikan så nedgörande för alla icke-presbyterianers förhoppningar, att den tog första priset. Denna uppsats ansågs vara det allra förnämsta numret under hela aftonen. Då stadens borgmästare överlämnade premiet till dess författarinna, höll han ett varmt tal, vari han sade, att det var »det allra mest vältaliga skrivalster han