någonsin hade lyssnat till och att Daniel Webster själv kunde vara stolt över det».
Det må anmärkas i förbigående, att de uppsatser, vari ordet »älsklig» var med förkärlek använt och vari den mänskliga erfarenheten betecknades med uttrycket »livets bok» nådde det vanliga antalet.
Påstruken nära nog ända till den gräns, då man blir vänlig och vältalig, sköt nu läraren sin stol åt sidan, vände ryggen åt åhörarna och började teckna en karta över Amerika på svarta tavlan för att med hjälp av den examinera i geografi. Men detta var en svår uppgift för hans ostadiga hand, och ett kvävt fnissande hördes från alla de närvarande. Han visste vad anledningen därtill var och sökte hjälpa upp sitt verk. Han torkade ut strecken och ritade upp dem ånyo, men förvrängde dem blott ännu mer än förut, och fnittret blev allt mer högljutt. Nu ägnade han sig med hela sin uppmärksamhet åt sitt förehavande, som om han hade beslutit att icke låta sig störas av deras munterhet. Han kände, att allas blickar voro fästa på honom; han inbillade sig, att det nu lyckades bra för honom, men ändå fortfor fnissandet; det tilltog till och med.
Och därtill fanns fullt skäl. På vinden var en lucka i golvet, som befann sig rätt ovanför lärarens rens huvud. Genom denna lucka kom en katt ned, hängande vid ett snöre, som var bundet kring hans veka liv; omkring huvudet och nosen hade den en trasa knuten, för att den icke skulle kunna jama. Då den långsamt sänktes ned, krökte den sig uppåt och klöste sig fast vid snöret, men gjorde därpå en sväng nedåt och klöste omkring med tassarne i tomma luften. Fnissandet blev allt starkare och
