XXIV.
Till sist erhöll den rådande dåsiga stämningen en uppryckning, och det en kraftig ändå; rannsakningen om mordet kom före inför domstolen. Detta blev genast det allt annat uteslutande samtalsämnet i staden. Tom kunde icke slippa ifrån att höra det. Varenda antydan om mordet kom honom att rysa ända in i hjärterötterna, ty hans oroliga samvete och hans fruktan nästan övertygade honom om, att dessa, anmärkningar framkastades i hans närvaro som »trevare»; han kunde inte begripa, huru man kunde misstänka, att han visste någonting om mordet, men ändå kunde han icke känna sig lugn under allt detta skvaller. Det var som om han hade haft frossa hela tiden. Han tog Huck med sig till ett ensligt liggande ställe för att hålla en rådplägning med honom; det skulle bli en lättnad att för en stund få lösa tungans band och dela sin olycksbörda med en annan martyr. Dessutom ville han försäkra sig om, att Huck icke hade skvallrat ur skolan:
»Huck, har du nå'nsin talat om det för någon?»
»Vad då?»
»Åh du vet — det där?»
