»Är du tokig? Inte då! Hur kan du tro det?»
»Aldrig ett ord?»
»Inte ett enda ord, det kan du vara säker om. Varför frågar du?»
»Jo, jag var rädd.»
»Men, Tom, vi skulle inte få behålla livet i två dar, om det komme ut — det måtte du väl begripa.»
Tom kände sig lugnare. Efter en stunds tystnad fortfor han:
»Skulle någon kunna förmå dig att tala om det, Huck?»
»Förmå mig att tala om det? Ja, om jag ville, att den där fördömda halvindianen skulle dränka mig, kunde man få mig att tala om det. På annat sätt går det inte.»
»Nå, då är jag nöjd. Jag tror, att vi ä' säkra så länge vi håller tyst. Men låt oss ändå svära igen — det är säkrare då.»
»Det håller jag med om.»
Så svuro de igen under hemska ceremonier.
»Vad säger man, Huck? Jag har hört en hel mängd om det.»
»Vad man säger? Jo, det är bara Muff Potter, Muff Potter, och aldrig annat än Muff Potter. Kallsvetten rinner av mig beständigt, så jag har lust att gömma mig någonstans.»
»På samma sätt går man an med mig också. Jag tror det är ute med honom. Tycker du inte det är synd om honom ibland?»
»Nästan beständigt — nästan beständigt. Inte för att det just är något värt med honom, men han
