Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
49
TJUGUFJÄRDE KAPITLET

ansikten! Kliv opp på ryggen på varann' och låt mig röra vid dem — så där ja. Får jag ta dig i hand — din kan komma genom gallrena, men min är för stor. Små händer och svaga — men de ha hjälpt Potter en hel del, och de skulle hjälpa honom mer, om de kunde.»

Tom kände sig mycket olycklig, när han gick hem, och han hade den natten ohyggliga drömmar. De närmast följande dagarna höll han sig i närheten av domstolen, dragen av en nästan oemotståndlig lust att gå in, men tvingande sig själv att stanna utanför. Med Huck hade det sig alldeles på samma sätt. De undveko varandra avsiktligt. Bådadera avlägsnade sig någon gång då och då, men samma hemska förtrollning drog dem snart tillbaka dit igen. Tom höll öronen öppna, när några flanörer kommo ut ur domsalen, men han hörde oupphörligt endast nedslående nyheter; nätets maskor slöto sig allt mer och mer obarmhärtigt omkring den stackars Potter. Vid slutet av andra dagen hette det allmänt i hela staden, att Indian-Joes vittnesmål stod fast och orubbat, och att det icke var det ringaste tvivel om, hurudant juryns utslag skulle bli.

Tom var ute sent den kvällen och kröp in genom fönstret för att gå till sängs. Han befann sig i en oerhörd upphetsning. Det dröjde flera timmar, innan han kunde somna.

Hela staden strömmade till domsalen nästa morgon, ty detta skulle bli den stora dagen. Båda könen voro ungefär lika talrikt representerade bland de tätt packade åhörarna. Efter en lång väntan kom jurymännens rad intågande, och de intogo sina platser; kort efteråt fördes Potter in, blek och avfallen,

4GTom Sawyers äventyr II.