ingenting hände; inga änglar eller féer tycktes intressera sig för den olycklige fången. Gossarne gjorde, såsom de hade gjort ofta förut — de gingo till det förgallrade cellfönstret och gåvo Potter litet tobak och tändstickor. Han befann sig på nedra botten, och där fanns ingen vakt.
Hans tacksamhet för deras gåvor hade alltid förut slagit deras samveten, men denna gång skar den djupare än någonsin. De kände sig fega och förrädiska till den yttersta grad, när Potter sade: »Ni ha varit rysligt snälla mot mig, gossar — bättre än någon annan i hela sta'n, och jag ska' inte glömma det, nej, det ska' jag inte. Ibland säger jag till mig själv så här, säger jag: 'jag brukade laga alla gossarnes drakar och andra saker och visa dem på, var det fanns bra metställen och göra dem så mycket gott jag kunde, men nu ha de allihopa glömt gubben Potter, då han har råkat i olycka, men inte Tom och inte Huck — de ha inte glömt honom', säger jag, 'och jag glömmer inte dem!' Ser ni, gossar, jag har här begått ett förfärligt brott — full och tokig, som jag var — det är det enda sätt jag kan förklara det på, och nu kommer jag att få dingla för det, och det är rätt. Rätt och bäst också, tänker jag — hoppas det, åtminstone. Men nu ska' vi inte tala om det. Jag vill inte göra er ledsna, för ni ha varit vänliga mot mig. Men vad jag ville säga, det är det, att sup er aldrig fulla, så kommer ni aldrig hit. Gå litet längre åt vänster — så där ja — det är en så'n tröst för mig att se vänliga ansikten, då en stackare råkat i en så'n här olycka, och det är ingen annan som kommer hit än ni. Goda, vänliga ansikten — goda, vänliga
