Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/223

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
63
TJUGUSJÄTTE KAPITLET

nu vet jag, vad det är! Vilka riktiga dumhuv'en vi ä'! Man ska' ta reda på, var skuggan av grenen faller vid midnatt, och där ska' man gräva!»

»Så försmädligt! Då ha vi gått och gjort allt här för ingenting. Vi får ge oss av hit igen på natten. Det är fasligt lång väg. Kan du komma ut?»

»Jo, lita på det! Och vi måste göra det i natt, för om någon får si groparna, förstår han på minuten vad som finns här och ger sig till att söka efter det.»

»Nå, så kommer jag och jamar i natt då.»

»Ja, gör det. Verktygena gömmer vi här i buskarna.»

Gossarne kommo dit den natten ungefär vid bestämd tid. De sutto i skuggan och väntade. Det var ett ensligt ställe och timmen hemsk enligt gammal tradition. Andar viskade i de prasslande löven, spöken stodo och lurade i mörka vinklar och vrår, det dova skallet av en hund kom buret från långt håll av nattbrisen, och en uggla svarade med sin sorgesång. Gossarne kände sig beklämda genom alla dessa hemska saker och talade föga. Om en stund antogo de, att klockan kunde vara tolv; de märkte ut, varest skuggan föll och började gräva. Deras förhoppningar började stiga, deras intresse blev allt livligare och deras flit höll jämna steg därmed. Gropen blev allt djupare och djupare, men varje gång hjärtat hoppade till i bröstet på dem vid att de kände hackan träffa någonting hårt, ledo de endast en ny missräkning; det var endast en sten eller en trädrot. Slutligen sade Tom: