»Det tjänar inte något till, Huck; vi ä' på orätt ställe igen.»
»Men det är inte möjligt — vi tog ju alldeles precis märke på skuggan.»
»Jag vet nog det, men det är någonting annat.»
»Vad är det då?»
»Jo, vi bara gissade oss till tiden. Det var nog kanske antingen för tidigt eller för sent.»
Huck släppte skyffeln. »Ja, just det är det!» sade han. »Just det är felet! Vi få sluta här. Vi kan aldrig veta, när det är rätta tiden, och för reksten är det så hemskt här den här tiden på natten med trollpackor och spöken flygande runt omkring en. Det är som om det vore någonting bakom mig hela tiden, och jag är rädd att vända mig om, för det är kanske andra framför mig, som bara väntar på ett tillfälle. Det har krupit i skinne' på mig hela tiden, ända se'n jag kom hit.»
»Alldeles så har det varit med mig också, Huck. De lägga nästan alltid ner en död människa, när de gräva ner en skatt under ett träd, för att hon ska' vakta den.»
»Herrije!»
»Jo, det göra de — det har jag alltid hört.»
»Hu då, Tom! Jag tycker aldrig om att vara mycket där det är döda människor — man kan så lätt få något obehag av dem.»
»Inte jag heller tycker om att oroa dem, Huck. Tänk om den här skulle sticka opp skallen och säga någonting!»
»Nej, säg inte så, Tom! Det är så hemskt!»
