»Äh, prat! Jag ska' vara så försiktig så. Låt mig försöka. Jag ska' ge dig kärnhuset av äpplet.»
»Nej, Ben, du får inte; jag är rädd…»
»Du får hela äpplet!»
Tom lämnade ifrån sig borsten med motvillig min, men med glädje i hjärtat. Och under det förre ångaren »Stora Missouri» arbetade och svettades i solskenet, satt den pensionerade konstnären på en trälår i skuggan tätt intill, dinglande med benen, mumsande på äpplet och planerande, huru han skulle kunna narra flere dumhuvuden.
Det var ingen brist på sådana: gossar kommo där förbi litet emellan; de kommo för att håna Tom, men stannade för att måla. Då Ben blev trött, hade Tom sålt turen därnäst åt Billy Fisher för en ganska bra drake, och då Billy hade fått nog, köpte Johnny Miller rättigheten att efterträda honom för en död råtta och ett snöre att svänga den med, och så fortsattes det timme efter timme. Och eftermiddagen var knappt till hälften förliden, då Tom, från att hava varit en stackars fattig, av sorg nedtryckt gosse, bokstavligen välte sig i rikedom. Utom de saker, som redan omnämnts, var han ägare till tolv marmorkulor, en del av en mungiga, ett stycke blått glas att se igenom, en kanon, en nyckel, varmed icke något lås kunde öppnas, ett stycke krita, en karaffinpropp av glas, en tennsoldat, två grodor, sex ryska smällare, en enögd kattunge, ett dörrhandtag av mässing, ett hundhalsband, skaftet till en kniv, fyra bitar apelsinskal och en gammal, rostig fönsterhake. Han hade hela tiden haft utomordentligt roligt och
