»Kanske är det, och kanske det inte är det. Allt vad jag vet är, att Tom Sawyer tycker om det.»
»Äh, hörru, försök inte inbilla mig, att du tycker om'et!»
Borsten gick fortfarande av och an.
»Tycker om'et? Jag förstår inte varför jag inte skulle tycka om'et. Det är minsann inte var dag en pojke kan få måla ett plank!»
Detta ställde saken i ett nytt ljus. Ben upphörde med att gnaga på sitt äpple. Tom förde sin borste siratligt fram och tillbaka — tog ett baksteg för att granska effekten — lade till en plätt här och där — granskade verkningen igen, under det Ben bevakade alla hans rörelser och blev mer och mer intresserad. Efter en stund sade han:
»Hörru, Tom, låt mig måla litet!»
Tom betänkte sig och stod i begrepp att ge sitt samtycke, men ändrade sig.
»Nej, nej, det går inte, Ben. Ser du, tant Polly är förfärligt kinkig om det här planket — alldeles här vid gatan, ska' du begripa — men om det vore planket på bakgården, skulle jag inte säga något om'et; jag tror inte det finns en pojke på tusen, kanske inte en på två tusen, som kan göra det riktigt som det ska' göras.»
»Äh, är det så? Men hörru, låt mig försöka — bara en liten smula!»
»Jag skulle sannerligen låta dig få det, Ben, men, ser du, tant Polly — Jim ville, han också, men hon ville inte låta honom få göra det. Och Sid ville, men han fick inte heller. Om du finge måla planket, och nå'nting skulle hända…»
