Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
70
TOM SAWYERS ÄVENTYR

fönsterbågar och en förfallen trappa, och här och var och öVerallt hängde trasiga och övergivna spindelvävar. Till sist gingo de varsamt in med hårt klappande hjärta, talande i viskningar, med öronen öppna för att upptäcka det ringaste ljud och musklerna spända och färdiga för ögonblicklig reträtt.

Om en stund, då de blivit mer förtrogna med sin omgivning, lade sig deras fruktan något, och de underkastade stället en kritisk och intresserad undersökning, med stor beundran och även förvåning över sitt eget mod. Så fingo de lust att se sig om en trappa upp. Detta var nästan att skära av reträtten för sig, men de utmanade varandra, och naturligtvis kunde det då icke bliva mer än ett resultat — de lade ifrån sig sina redskap i en vrå och gingo uppför trappan. Där uppe visade sig samma tecken till förfall. I ett hörn funno de ett kontor, som gav löfte om någon hemlighet, men löftet visade sig bedrägligt — det fanns ingenting i det. Deras mod hade nu återvänt, och de stodo i begrepp att gå ned och börja arbeta, då

»Tst!» sade Tom.

»Va' ä' de'?» viskade Huck, bleknande av rädsla.

»Sch! Där! Hör du?»

»Ja! O då! Kom, så gno vi!»

»Var tyst! Rör dig inte ur fläcken! De komma alldeles rätt mot dörren.»

Gossarne lade sig ned på golvet med ögonen vid kvisthål i bräderna och lågo och väntade, alldeles utom sig av rädsla.

»De ha stannat — nej, de komma — nu äro de här. Säg inte ett enda ord, Huck. O, om jag vore borta härifrån ändå!»