Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
69
TJUGUSJUNDE KAPITLET

svära. Vi ska' leka Robin Hood — det är en fin lek, det. Jag ska' lära dig, jag.»

»Ja, det är jag med om.»

De lekte nu Robin Hood hela eftermiddagen, då och då kastande en längtande blick ned på spökhuset och utbytande en anmärkning om morgondagens utsikter och möjligheter. Då solen började sjunka i väster, togo de vägen hemåt snett över trädens långa skuggor och voro snart ur sikte i skogen på Cardiff Hill.

På lördagen voro gossarne kort efter middagen vid det förtorkade trädet igen. De rökte en pipa och språkade med varandra en stund i skuggan och grävde därpå litet i sin senaste grop, icke med några stora förhoppningar, utan endast därför att Tom sade, att det funnits många fall, då man hade övergivit ett ställe efter att ha kommit den gömda skatten på sex tum nära, och så hade någon annan kommit och fått upp den i dagen med ett enda tag av skyffeln. Så var det dock icke denna gång, varför gossarne lade sina verktyg på axeln och gingo därifrån, medvetna om, att de icke skämtat med lyckan, utan att de uppfyllt alla de fordringar, som ställas på en skattgrävare.

Då de kommo fram till spökhuset, låg det någonting så hemlighetsfullt och kusligt i den dödstystnad, som rådde där i det brännheta solskenet, och någonting så tryckande i ställets ensamhet och ödslighet, att de för ett ögonblick voro rädda att våga sig in. Småningom kommo de sakta smygande fram till dörren och togo darrande en översikt över det inre. De sågo ett rum utan golv, fullt med ogräs och utan rappning, en gammal eldstad, tomma