Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
77
TJUGUSJUNDE KAPITLET

den nedrasade trappan. Han steg upp med en svordom och hans kamrat sade:

»Vad tjänar allt det där till? Om det är någon oppe där, så låt dem stanna där de äro — vem bryr sig om det? Om de vill hoppa ned och komma i obehag — vem hindrar dem? Det är mörkt om kvart — och låt dem följa oss då, om de vilja, det har jag inte något emot. Vad mig anbelangar, så tror jag, att den, som har kastat in de där sakerna här, fick syn på oss och tog oss för spöken eller djävlar eller något tocke där. Jag kan slå vad med dig, att han springer än.»

Joe mumlade en stund, men så bley han ense med sin vän, att det lilla som var kvar av 'dagsljuset borde begagnas att göra i ordning sakerna för att bege sig i väg. Kort därpå smögo de sig ut ur huset i den tilltagande skymningen och togo vägen mot floden med sin dyrbara låda.

Tom och Huck reste sig upp, kraftlösa men med lättat hjärta och stirrade efter dem genom springorna mellan stockarna i huset. Följa efter dem? Icke för något i världen! De voro belåtna att få komma ned till marken igen, utan att bryta halsen av sig, och dra sig hemåt över kullen. De sade icke mycket under vägen, då de voro alltför upptagna av sin förbittring emot sig själva — förbittring över sin otur att taga med sig hackan och skyffeln dit. Hade icke det varit, skulle Indian-Joe aldrig hava misstänkt någonting. Han skulle hava gömt både silvret och guldet och låtit det ligga där, tills han tillfredsställt sin hämndlystnad, och då skulle han hava haft det missödet att finna penningarna borta. O, så olyckligt, att de togo med sig verktygen