sade, att det beständigt var stängt, och han såg aldrig någon gå in eller ut där annat än om nätterna; han visste icke något särskilt skäl för detta förhållande; han hade känt lite nyfikenhet, men den hade varit mycket obetydlig; hade gjort så mycket han kunnat av den hemlighetsfulla gåtan genom att roa sig med tanken, att det spökade i rummet; hade märkt, att det brunnit ljus där natten förut.
»Det är vad jag har fått reda på, Huck. Jag tror, att det är just det nummer två, som vi söker.»
»Det tror jag också. Vad tänker du göra nu?»
»Ge mig si.»
Tom tog sig en lång funderare. Så sade han:
Vet du vad? Bakdörren på det där nummer två är den där dörrn, som går ut till den där lilla återvändsgränd, som är mellan värdshuset och den där gamla ruckliga tegelladan. Nu ska' du skaffa dig alla dörrnycklar du kan få tag i, och jag ska' knycka alla tants, och första mörka natt gå vi dit och försöker dem. Och laga så du håller utkik efter Indian-Joe, för han sa' han skulle komma in till sta'n en gång till för att se efter, om han kunde få ett tillfälle att hämnas. Om du får si honom, så följ efter honom, och om han inte går till det där nunmmer två, så är inte det rätta stället.»
»Ja, men, Tom, jag har inte alls lust att följa honom ensam.»
»Äh, det blir ju på natten. Han kommer kanske aldrig att se dig — och om han gör det, så kanske han inte tänker på det.»
»Nåja, om det är riktigt mörkt, ska' jag väl följa honom då. Jag vet inte — jag vet inte. Jag ska' försöka.»
