Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
81
TJUGUÅTTONDE KAPITLET

Jag har haft nog med drömmar hela natten, och den där spanska kanaljen med lappen över ögat har förföljt mig i dem allihopa, må den snåle ta honom!»

»Nej, det önskar inte jag — jag vill, att vi ska' söka rätt på honom och snoka opp pengarna.»

»Vi finner honom aldrig. En stackare har aldrig mer än en gång tillfälle att göra ett sådant där kap, och det gick vår näsa förbi. Jag skulle bli rysligt rädd, om jag finge si honom.»

»Det bleve jag med, men jag skulle ändå vilja si honom och följa efter honom — till hans numro två.»

»Numro två! Ja, det ja! Jag har tänkt på det, men jag är lika klok. Vad tror du det är?»

»Jag vet inte. Det är för knepigt. Hörru, Huck, kanske det är numret på ett hus.»

»Jädran, du! — Nej, Tom, det är det inte. Om det är det, är det inte den där skräphålan — de ha inte några numrer på husena här.»

»Ja, det har du rätt i. Vänta, låt mig tänka ett ögonblick. Nu har jag det. Det är numret på ett rum — på ett värdshus, begriper du.»

»Ja, just det är det! Det finnes bara två värdshus här. Det kan vi snart ta reda på.»

»Stanna här du, Huck, tills jag kommer tillbaka.»

Tom flög av som en pil. Han ville icke visa sig i Hucks sällskap på offentliga ställen. Han var borta en halv timme och hade därunder funnit, att på det bästa värdshuset hade numro två länge innehafts av en ung jurist, som bodde där än. På det anspråkslösare stället var numro två omgivet av ett hemlighetsfullt dunkel. Värdshusvärdens unge son

6GTom Sawyers äventyr II.