III.
Tom kom nu in till tant Polly, där hon satt och nickade över stickstrumpan. Hon hade tänkt, att Tom naturligtvis länge sedan hade sprungit sin väg, och hon blev helt förvånad över att se honom på detta oförskräckta sätt närma sig.
»Får jag gå och leka nu, tant?» frågade Tom.
»Vad för slag? Redan? Hur mycket har du gjort?»
»Det är färdigt, tant.»
»Ljug inte för mig, Tom; det tål jag inte!»
»Jag ljuger inte alls, tant — det är färdigt.»
Tant Polly gick ut för att se efter själv, och skulle hava varit belåten, om hon funnit att tjugu procent av Toms uppgift var sant. När hon fann hela planket vitmenat och till och med omsorgsfullt struket tre gånger, blev hon nästan mållös av förvåning. Hon utbrast:
»Aldrig har jag då sett maken! Det är så man kan falla omkull av förvåning! Du kan arbeta när du vill, Tom. Men det är förskräckligt sällan du vill det, det måste jag då säga. Nå, så gå och lek nu då!»
