honom. Han småsprang en stund, men så saktade han farten av fruktan att vinna för mycket på dem, gick på ett stycke, men stannade till sist och lyssnade. Intet ljud, utom att han tyckte sig höra sitt eget hjärtas slag. En ugglas skri hördes från andra sidan kullen — ett olycksbådande tecken! Men inga fotsteg. Gud sig förbarme, skulle allt vara förlorat! Han stod just i begrepp att av alla krafter lägga på språng, då en man klarade strupen icke fyra fot från honom! Hucks hjärta flög honom med ens upp i halsen, men han sväljde det igen; och så stod han och skalv, som om ett dussin frossor på en gång hade huggit klorna i honom, och han kände sig. så knäsvag, att han säkert väntade att han skulle falla. Han visste, varest han befann sig; han visste, att han var mindre än fem steg från stättan, som ledde in på fru Douglas' område. »Finemang!» tänkte han; »låt dem gräva ner det där — det ska' inte bli svårt att finna.»
Nu hördes en röst tala lågt — mycket lågt — det var Indian-Joes:
»Fördöme henne! Hon måtte ha främmande — det är ljust där, fastän det är så sent.»
»Inte sir jag något ljus.»
Det var den främmande mannen — främlingen från spökhuset — som talat. En isande köld trängde till Hucks hjärta — detta alltså var »hämndaffären». Hans första tanke var att fly, men så erinrade han sig, att änkefru Douglas mer än en gång hade varit vänlig mot honom och kanhända dessa män ämnade mörda henne. Han önskade att han vågat äventyra att varna henne, men han visste, att
