Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
95
TRETTIONDE KAPITLET

till någonting? Vore det inte bättre att giva upp saken och gå och lägga sig?

Ett ljud nådde hans öron. Ögonblickligen var han idel uppmärksamhet. Dörren till gränden stängdes varsamt. Han sprang till hörnet av tegelladan. I nästa ögonblick kommo två män och gingo förbi honom så nära, att de nästan rörde vid honom, och den ena tycktes hava någonting under ena armen. Det måste vara lådan! Så de tänkte gå och gömma skatten nu! Varför skulle han väcka Tom? Det vore alldeles galet — männen kunde komma undan med skatten, och det bleve kanske omöjligt att träffa på dem igen. Nej, han skulle följa dem tätt i hälarna i hopp att mörkret skulle skydda honom för upptäckt. Sålunda rådplägande med sig själv steg Huck ut på vägen och smög sig med sina bara fötter tyst som en katt efter de båda männen, låtande dem komma så långt före sig, att de nätt och jämt voro synliga.

De gingo förbi tre kvarter på Strandgatan och togo därpå av åt vänster in på en tvärgata, samt gingo sedan rakt fram, tills de kommo till den stig, som gick upp till Cardiff Hill, och som de nu slogo in på. De gingo utan att visa någon tveksamhet förbi den gamla walesarens hus, som låg halvvägs uppför kullen, och stego på högre uppåt. Gott, tänkte Huck, de tänka gömma det i det gamla stenbrottet. Men de stannade icke vid stenbrottet, utan fortsatte ända till kullens topp. Här döko de av in på en smal stig mellan de höga sumakbuskarna och hade snart alldeles försvunnit i mörkret. Huck fortade nu på sina steg för att förkorta avståndet mellan sig och dem, ty de skulle här icke kunna se