fru Harper, som nu började bli orolig. En tydlig ängslan avspeglade sig i tant Pollys ansikte.
»Joe Harper, har du sett min Tom nu på morgonen?» frågade hon.
»Neej.»
»När såg du honom sist?»
Joe försökte erinra sig, men kunde icke lämna någon bestämd uppgift. De som höllo på att lämna kyrkan hade stannat. Man viskade till varandra, och över vart enda ansikte lade sig ett uttryck av allt mer tilltagande oro. Ängsliga frågor ställdes till barnen och de unga lärarna. Alla sade, att de icke hade lagt märke till, huruvida Tom och Becky voro ombord på ångfärjan vid hemfärden; det var mörkt; ingen hade tänkt på att fråga, om någon saknades. En ung man yttrade till sist oförsiktigt sin fruktan, att de ännu kunde vara i grottan! Fru Thatcher svimmade, och tant Polly började gråta och vrida händerna.
Sorgeposten gick från mun till mun, från grupp till grupp, från gata till gata, och inom mindre än fem minuter ringde klockorna vilt, och hela staden var i uppror! Händelsen på Cardiff Hill föll ögonblickligen i glömska, hästar sadlades, båtar bemannades, ångfärjan beordrades att gå ut, och innan skräcken var en halv timme gammal, skyndade två hundra man dels på landsvägen och dels på floden till grottan.
Hela den långa eftermiddagen föreföll staden tom och utdöd. Många kvinnor besökte fru Thatcher och tant Polly och försökte trösta dem. De gräto tillsammans med dem också och detta var ännu mycket bättre än ord.
