Hela den med snigelns långsamhet förflytande natten väntade hela staden på några underrättelser, men när morgonen äntligen inbröt, hade det bud man erhöll, endast följande lydelse: »Skicka mera ljus och livsmedel.» Fru Thatcher var nästan besinningslös, och likaså tant Polly. Herr Thatcher sände hoppfulla och uppmuntrande bud från grottan, men de förmådde icke väcka någon verklig lättnad.
Den gamle walesaren kom hem i dagbräckningen, överstänkt med talgdropp, nersmetad med lera och alldeles förbi av trötthet. Han fann Huck ännu liggande på den bädd, som blivit tillredd åt honom, och i full feberyrsel, varför fru Douglas kom och tog vård om den sjuke. Hon sade, att hon skulle göra sitt bästa med honom därför, att vare sig han var god, dålig eller intetdera, så var han Herrens, och ingenting, som hörde Herren till, finge bli försummat. Walesaren sade, att Huck hade ändå en och annan god sida, och fru Douglas sade:
»Det kan ni vara viss om; det är Herrens märke. Han utlämnar det icke; han gör det aldrig. Han sätter det någonstädes på varenda skapad varelse, som går ut ur hans hand.»
Tidigt på förmiddagen började den ena skaran efter den andra av uttröttade män komma tillbaka till staden, men de starkaste fortsatte att leta. Allt nytt man fick veta var, att långt avlägsna delar av grottan, som aldrig förr besökts, hade genomletats, att var enda vrå, var enda gång skulle noggrannt genomsökas; att överallt varest man gick i de slingrande gångarna syntes ljus fladdra här och där på avstånd, och att rop och pistolskott med sina ihåligt
