XXXII.
Låtom oss nu återvända till Toms och Beckys deltagande i utflykten. De vandrade genom de svarta gångarna jämte det övriga sällskapet, besökande grottans allbekanta underbara ställen — ställen, som utmärkts med så överdrivet granna namn som »Förmaket», »Katedralen», »Aladdins Palats» o. s. v. Om en stund började man leka »kurra gömma», och Tom och Becky deltogo däri med lust och fröjd, tills ansträngningen började bli en smula tröttande. De begåvo sig nu tillsammans in i en lång, slingrande gång, hållande sina ljus högt och läsande det invecklade nätverket av namn, årtal, postkontorsadresser och tänkespråk, som al fresco hade blivit anbringade på klippväggarna medels den sotande talgljuslågan. Vandrande längre och längre framåt, samspråkande med varandra, märkte de icke, att de nu voro i en del av grottan, vars väggar ej voro försedda med några al fresco-målningar. De anbragte med rök sina namn under en utskjutande klippkant och gingo vidare. Om en stund kommo de till ett ställe, varest en liten vattenrännil, som porlade fram över klippavsatserna, förande med sig en kalkstensfällning,
