»Vad — vad var det?»
»Brännvin — och stället har blivit stängt. Lägg dig, barn! — Så du skrämde mig!»
»Bara en sak till — snälla, bara en sak till! Var det Tom Sawyer, som fann det?»
Fru Douglas brast i gråt.
»Tyst, tyst, barn! Tyst! Jag har ju sagt dig, att du inte får tala. Du är mycket, mycket sjuk!»
Således hade man icke funnit någonting annat än brännvinet, ty det skulle hava blivit en oerhörd uppståndelse, om det varit guldet. Alltså var skatten borta — borta för alltid. Men vad kunde orsaken vara, att hon grät? Besynnerligt att hon grät!
Dessa tankar välvdes dunkelt i Hucks hjärna, och han blev trött därav och föll i sömn. Fru Douglas sade för sig själv:
»Si så där — nu har han somnat, stackars gosse. Tom Sawyer finna det! Ack, att någon kunde finna Tom i stället. Det är icke många kvar, som ha nog hopp eller nog krafter för att fortsätta letandet.»
