vara förfärligt!» och barnet ryste vid tanken på denna hemska möjlighet.
De gingo in i en gång och följde den under tystnad ett långt stycke, tittande in i varje ny sidogång för att se efter om den såg något bekant ut, men de voro alla främmande för dem. Var gång Tom företog en dylik undersökning, gav Becky noga akt, om hon skulle se något uppmuntrande tecken i hans ansikte, och han sade då glatt:
»Ingen fara! Det var inte där, men vi kommer nog på rätta vägen snart!»
Men han kände mindre och mindre hopp för var gång han misslyckades, och efter en stund började han rent på måfå vika av in i de olika gångarna i det förtvivlade hoppet att finna den han sökte. Han sade ännu: »Ingen fara !» men det låg en sådan blytyngd av fruktan över honom, att hans ord hade förlorat sin klang och ljödo, som om han skulle hava sagt: »Allt är förlorat!» Becky smög sig intill honom alldeles förlamad av rädsla och kämpade tappert för att hålla tillbaka tårarna, men de ville ändå tränga fram. Till sist sade hon:
»Hör du, Tom, vi bry oss inte om flädermössen! Kom gå vi tillbaka den vägen! Vi kommer ju längre och längre bort hela tiden.»
Tom stannade.
»Tyst!» sade han.
Fullkomlig tystnad, en tystnad så djup, att även deras andetag tydligt hördes i den rådande stillheten. Tom ropade. Ljudet av hans röst väckte ekot i de tomma irrgångarna och dog ut på avstånd med en svag ton, som liknade en gäckande skrattsalva.
