Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/278

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
118
TOM SAWYERS ÄVENTYR

»Nej, gör inte om det igen, Tom! Det låter så ohyggligt.»

»Ja, det är ohyggligt, Becky, men det är bäst jag ropar ändå. Kanske att de höra oss, sir du», och han ropade igen.

Hans »kanske» fyllde henne med en ännu mer isande fasa än det spöklika skrattet, då det utgjorde en bekännelse, att även han höll på att förlora hoppet. Barnen stodo stilla och lyssnade, men det hördes intet svar. Tom återvände genast i sina egna spår och påskyndade stegen, men det dröjde ej länge, förrän en viss obeslutsamhet i hans sätt uppenbarade en ny, fruktansvärd sanning för Becky: han hittade icke samma väg tillbaka!

»O, Tom, du gjorde inga märken!»

»Nej, Becky! O, ett sådant nöt jag var! Ett sådant nöt jag var! Jag tänkte aldrig på, att vi skulle gå tillbaka samma väg. Och nu hittar jag inte. Det är som ett surr för mig alltihopa.»

»Tom, Tom, vi ä' förlorade! Vi ä' förlorade! Vi kommer aldrig, aldrig ut från detta rysliga ställe O, varför lämnade vi någonsin de andra!»

Hon föll ned till marken och brast i en så hysterisk gråt, att Tom greps av fasa vid tanken att hon kunde dö eller förlora förståndet. Han satte sig ned bredvid henne och slog armarna omkring henne; hon gömde sitt ansikte vid hans barm. Hon smög sig intill honom, hon utgöt för honom sin förskräckelse, sin gagnlösa sorg, och de avlägsna genljuden förvandlade allt till ett hånskratt. Tom bad henne att fatta mod igen, men hon sade, att hon kunde icke. Han började klandra och överhopa sig själv med förebråelser för att han bragt henne i detta