elände; detta hade bättre verkan. Hon sade, att hon ville försöka fatta mod igen och följa honom vart han än förde henne, om han bara inte ville tala så mera, ty han var icke mera att klandra än hon själv, sade hon.
Så satte de sig i rörelse igen — utan mål — fullkomligt på måfå — allt vad de kunde göra var att gå, oupphörligt gå. För en liten stund levde deras hopp upp igen, icke därför att det fanns några särskilda skäl därtill, utan endast därför att det är hoppets natur att pånyttfödas, då det icke genom ålderdom eller förtrogenhet med motgången förlorat sin spännkraft.
Om en stund tog Tom Beckys ljus och blåste ut det. Denna sparsamhet betydde mycket. Några ord voro icke erforderliga. Becky förstod, och hennes hopp dog igen. Hon visste, att Tom hade ett helt ljus och tre eller fyra stumpar i sin ficka — och ändå måste han vara sparsam.
Snart började tröttheten göra sina anspråk gällande; barnen försökte att icke ägna någon uppmärksamhet däråt, ty det föreföll dem förfärligt att sätta sig ned, då tiden var så dyrbar; att vandra framåt åt något håll, åt vad håll som helst, var åtminstone ett framsteg och kunde bära frukt, men att sätta sig ned var att inbjuda döden och underlätta dess verk.
Till sist vägrade Beckys späda lemmar att bära henne längre; hon satte sig. Tom slog sig ned bredvid henne, och de talade om hemmet och om sina vänner där och om sina bekväma sängar och framför allt om ljuset. Becky grät, och Tom försökte
